Och det skrämmer att jag vacklar så av behövande. Jag som alltid kunnat själv.
Kan själv. Fortfarande.

Men behöver.

Jag skall inte ljuga. Rollen som den nya stör mig. Får mig känna mig billig och andrahandsmer än jag vill tillstå. Jag avundas ert Er historia, hur du är självklar i varje del av han och hans tillvaro. Vilket är självklart. Då du är viktig, osuddbar och jag faktiskt är dig tacksam: För utan dig hade inte han varit Han. Så tack.

…Men det gör mig mindre obekväm med att inte otvivelaktigt vara kvinnan i hans liv. Fast jag är det nu.

… Men det gör mig inte mindre obekväm med att du tar så stor plats i hans liv. Som delas med mig.

Men dom menen är främst sådana men som ekar i mitt huvud. Inget som färgar vad jag säger och gör. De är mina egna martyrmen och jag försöker jobba bort dem.

Jag vet att när min gamle hittade sin dåvarande nya, så var hon tämligen oviktig för mig. Eller snarare helt oviktig. Tills jag insåg att hon var inte oviktig för mina barn. Så jag fick tänka om. Acceptera. Svälja stolthet och en idealistisk syn om hur det borde vara och istället börja ta tag i det som var. Och där och då när den nya fortfarande var den gamles vilket hon inte längre är, så tyckte jag mest att hon skulle hålla sig långt borta. Tills hon visat sig vara beständig. En åsikt jag fortfarande iofs innehar. Dock har jag kanske blivit mindre kategorisk. Då vägen mot beständighet är inte är självklar. Speciellt inte i nya konstellationer.

Jag vet inte vad jag vill säga. Egentligen. Mer än Hej. Och att medge att det inte är enkelt.

Jag tror de växer bakom min rygg. För jag hinner inte med hur fina de blir.

Allt annat är finlir.

- Du får helt enkelt välja det liv du vill ha och börja leva Det Livet. Inte anpassa efter hinder du sitter fast i nu. Utan Skapa det liv som är bäst.

Och det lät så enkelt. För något som är så otroligt svårt. För hinder och förutsättningar sitter som gigantiska elefanter på axeln, vilket gör det svårt att se om man går på rätt stig.

Jag börjar tro att han som är har alldeles rätt. Att det är bara att utgå från det bra och bygga vidare. Istället för att bygga runt det som försurar. Att det löser sig då. Helt naturligt. Ordnar sig. Tids nog.

Och jag har all tid. För jag har hittat en bra grundsten. Och skissar på en livsritning.

Men det finns mer att säga ändå.. God söndag på dig